öööh.... ja. Just ja. Haha. Läste precis igenom hela den här bloggen. Den är ju för rolig. Och kommentarerna. Haha. Nåväl. Den här bloggen kommer hur som helst dödas när jag åker hem.
Vart får man tag på en billig spåkärring? Helst i Sverige, orkar inte riktigt jaga intressant folk här längre. Och inte Signar, han var ju inte alls speciellt tydlig och verkade inte heller ha koll på vad han pratade om. Jag har faktiskt kvar hans nummer kom jag precis på... kanske skulle ringa han ändå.
Nåja. Jag är lite arg fortfarande måste jag erkänna. Eller arg och arg. Det är lite svårt att förklara, hur man känner sig när man precis fått reda på att ens enda två vänner i ett land (låt oss säga "vänner" då jag trots allt inte är glad) båda två bara var ute efter att få komma till, och tycker att vänskap kan fara och flyga för det är inget värt.. Eh. Okej. Ja. Jag vet inte riktigt, jag trodde alltså att jag hade ett par bekanta här borta som man kunde hänga lite gäng med men dom blev alltså sur för att jag inte "såg dom på det viset" = "ville ha sex med dom". Kan ju meddela att quasimodo och stickfigure inte är eller kommer bli av något intresse, FÖR NÅGON. eller ja. inte vet jag. Dom kan ju ta sig.
En annan sak som jag tycker är jätte jobbigt här i världen, som samtidigt kan vara svårt att undvika ibland om man råkar hamna i fel situation, är den döda blicken. Alltså döda ögon. Jag blir nästan arg på folk som har döda ögon, vad är grejen? Det blir på något vis falskt när en person med döda ögon "försöker" vara glad, eller dra en vits. Döda ögon är alltså något jag klarar mig helt utan och helst undviker.
Har köpt en massa saker till Karin insåg jag när jag sparkade undan lite saker i röran i det stökiga rummet. Det enda jag inte köpt är något jag inte ens kommer ihåg, var det smink mån tro? Ulla ville ha lite schampo? Och lite smink? Kan meddela att ni kan köpa det ännu billigare på ebay och sen skicka hem det till Sverige på någon vecka.
Vill du ha något Finn? Meddela isåfall.
Till mig själv har jag efter massa gråt och ångest begränsat mig till
1 stycke ipod (det är jag värd, måste måste måste ha, speciellt efter stölden @ spyan)
1 stycke fisköga (nr 1 eller 2?? Stor prisskillnad, frågar dig om råd i denna fråga karin)
Det där gör ont, jag vill ha allt allt allt. massa kläder och skor och saker. Blir som mest irriterad inne på urban outfitters för dom har så många roliga leksaker som inte finns hemma och jag har inga pengar och även om det är billigare här så är det fortfarande dyrt och jag blir så less men ett fisköga ska jag fan i mig köpa. Och den där ipoden som egentligen skulle införskaffas på ebay kommer nog bli en dyr vanlig från affär, eftersom jag inte har råd att köpa någon förrän jag får min lön, och jag vet inte när eller hur mycket det blir. Och hur som helst tar det för lång tid att skeppa över dom till västkusten.
AAHHFHFF JAG ÄR SÅ JÄVLA SUGEN ATT SVEPA IN MIG I DIMMAN NU.
helt ärligt, folk i det här landet är inte så jävla skojiga om man jämför med allt underbart folk där hemma...
Måste föresten bara berätta att på östkusten, vet ej exakta ort, finns det alltså kackerlackor som är säkerligen två gånger en decimeter i diameter, FLYGER och VÄSER åt saker dom känner sig hotade av. HALLÅ! vad är grejen? flygande mega äckliga väsande varelser som aldrig dör och lever på luft och förökar sig säkert hundra gånger om dagen?!? Finns dom på riktigt??? SVAR JA.
torsdag 30 oktober 2008
onsdag 29 oktober 2008
lugnare sinnesstämning, fortfarande uttråkad dock
Okej, jag har numera sansat mig. Är inte lika våldsamt arg.
Nog för att jag gärna hade dödat honom i stunden.
Så jag ringde mamma för att samtala lite, men hon fick mig inte att må bättre vilket var målet med samtalet så jag la på luren. Kan säga att min dag idag var mer uppochner än vad jag har känt mig i hjärnan på länge. Så efter att ha varit extremt mogen la jag mig på sängen och stirrade i taket en timma. För att sedan duscha och stirra in i väggen en timma. För att sedan ta en promenad för att köpa te, alltså bara få något gjort idag. Det tog två och en halv timma. TVÅ OCH E..b fjag orkar inte ens diskutera saken. Helt sinnessjukt. Alla dessa rödljus och långsträckor och sen går solen ner och då är det inte lika kul när mystiska bilar saktar in och väser sin förfrågan om att ge en skjuts.
Kan inte tydligt nog säga hur trött jag är att bli tagen för en hora.
Förstår inte ens med tanke på att jag är mer påklädd än de flesta horor som trots allt patserar på gatorna. Jag menar, går jag med en matkasse på trottoarkanten lyssnandes på ipoden tror folk på fullaste allvar att man är en hora. För normalt folk åker bil, och åker du inte bil är du fattig, och är du fattig måste du ha pengar= alternativt sälja din stackars kropp.
De två sista veckorna kommer gå sjukt fort hoppas jag verkligen jätte mycket, är trött på barnaskrik i mina arma öron varje morgon. Nog för att jag vet att skriket kommer fortsätta hemma, folk tenderar att skrika i min omgivning förstår inte grejen. Jag är ju väldigt mild och lugn och sansad som person, borde inte framkalla sådana aggressioner.
Ska nog gå och hyra en film. Får se hur många alternativ jag får om kroppsförsäljning på den korta vägen att gå på cirka sex hundra meter. Det borde vara ett par. Kanske borde fråga hur mycket cash dom har på sig med tanke på att jag faktiskt kommer vara både arbetslös och hemlös och samvetslös när jag kommer hem.
Inledningslåten var föresten My name is Jonas, och det blev nog deras sista konsert på ett tag med tanke på att kontraktet gått ut och dom sa ärligt talat att dom inte fattade var som höll på att hända.
Nå väl. Jag vill börja plugga Nunununu, vilket jag tar som ett mycket gott tecken då mitt psyke tidigare har nekat framväxten av nya hjärnceller eller åtminstone stimulans av de gamla grå.
Nog för att jag gärna hade dödat honom i stunden.
Så jag ringde mamma för att samtala lite, men hon fick mig inte att må bättre vilket var målet med samtalet så jag la på luren. Kan säga att min dag idag var mer uppochner än vad jag har känt mig i hjärnan på länge. Så efter att ha varit extremt mogen la jag mig på sängen och stirrade i taket en timma. För att sedan duscha och stirra in i väggen en timma. För att sedan ta en promenad för att köpa te, alltså bara få något gjort idag. Det tog två och en halv timma. TVÅ OCH E..b fjag orkar inte ens diskutera saken. Helt sinnessjukt. Alla dessa rödljus och långsträckor och sen går solen ner och då är det inte lika kul när mystiska bilar saktar in och väser sin förfrågan om att ge en skjuts.
Kan inte tydligt nog säga hur trött jag är att bli tagen för en hora.
Förstår inte ens med tanke på att jag är mer påklädd än de flesta horor som trots allt patserar på gatorna. Jag menar, går jag med en matkasse på trottoarkanten lyssnandes på ipoden tror folk på fullaste allvar att man är en hora. För normalt folk åker bil, och åker du inte bil är du fattig, och är du fattig måste du ha pengar= alternativt sälja din stackars kropp.
De två sista veckorna kommer gå sjukt fort hoppas jag verkligen jätte mycket, är trött på barnaskrik i mina arma öron varje morgon. Nog för att jag vet att skriket kommer fortsätta hemma, folk tenderar att skrika i min omgivning förstår inte grejen. Jag är ju väldigt mild och lugn och sansad som person, borde inte framkalla sådana aggressioner.
Ska nog gå och hyra en film. Får se hur många alternativ jag får om kroppsförsäljning på den korta vägen att gå på cirka sex hundra meter. Det borde vara ett par. Kanske borde fråga hur mycket cash dom har på sig med tanke på att jag faktiskt kommer vara både arbetslös och hemlös och samvetslös när jag kommer hem.
Inledningslåten var föresten My name is Jonas, och det blev nog deras sista konsert på ett tag med tanke på att kontraktet gått ut och dom sa ärligt talat att dom inte fattade var som höll på att hända.
Nå väl. Jag vill börja plugga Nunununu, vilket jag tar som ett mycket gott tecken då mitt psyke tidigare har nekat framväxten av nya hjärnceller eller åtminstone stimulans av de gamla grå.
Irritationsobjekt.
Är så förbannat trött på självupptagna, narcissistiska, högljudda, hjärndöda amerikaner. Är trött på folk som bara pratar om sig själv, fastän man aldrig visat märkbart intresse. Är trött på att prata engelska med folk, är trött på att inte få vara hemma.
Den här resan som började bra, sedan gick upp och ner ganska drastiskt, avslutades idag så dåligt som det tänkbart kunde göra.
Egentligen känner jag bara för att ösa ur mig allt skit jag känner för den där människan just nu, men jag orkar inte. Orkar inte heller vara den dåliga människan.
Kan sammanfatta historien med att han är en sur jävel som har extremt djupa sår inombords, vilket inte gör att jag tänker känna mig skyldig när jag idag råkade skälla ut honom tills han började grina, något han helt och hållet för skylla sig själv för efter att ha vägrat prata med mig i över ett dygn och sedan släpper ur sig att han är sur för att jag inte hade sympatisex med honom.
Jävla idiot. Det enda jag ser som positivt med detta är att jag nu är hemma. Att jag snart är hemma i Sverige. Att jag inte längre är på den där jävla resan. Obekväma jävla tåg. Överdrivet sociala jävla människor som bara letar orsaker att få prata om sig själv med främlingar. Jävla fanskap. Tur nog att jag nu kan använda denna upplevelse som material till min framtida bok.
Jävla fan. Fan.
Den här resan som började bra, sedan gick upp och ner ganska drastiskt, avslutades idag så dåligt som det tänkbart kunde göra.
Egentligen känner jag bara för att ösa ur mig allt skit jag känner för den där människan just nu, men jag orkar inte. Orkar inte heller vara den dåliga människan.
Kan sammanfatta historien med att han är en sur jävel som har extremt djupa sår inombords, vilket inte gör att jag tänker känna mig skyldig när jag idag råkade skälla ut honom tills han började grina, något han helt och hållet för skylla sig själv för efter att ha vägrat prata med mig i över ett dygn och sedan släpper ur sig att han är sur för att jag inte hade sympatisex med honom.
Jävla idiot. Det enda jag ser som positivt med detta är att jag nu är hemma. Att jag snart är hemma i Sverige. Att jag inte längre är på den där jävla resan. Obekväma jävla tåg. Överdrivet sociala jävla människor som bara letar orsaker att få prata om sig själv med främlingar. Jävla fanskap. Tur nog att jag nu kan använda denna upplevelse som material till min framtida bok.
Jävla fan. Fan.
torsdag 23 oktober 2008
washinton dc
Sitter nu i en kallare. I en amerikansk ung mans pojkrum. Det ar jag, den unga pojken i sin aldre kroppshydda, samt Mikey och husets agares flickvan, Mikeys van. Idag har vi inte gjort mycket, at nar vi kom fram med taget hit till dc, innan vi tog metron ut ur stan och gick pa den unga mannens spelning, ett aggressivt trevligt band. Nu ar klockan mycket, alla ska upp tidigt imorn sa vi ska strax sova.
haller pa att bli galen pa sista stieg boken nu. Aven pa peach. Eller ar det for att jag suttit i en javla tagstol varenda ogonblick sedan mandag eftermiddag klockan fem till idag, klockan fem. FYRA DAGAR! med cirka tre timmars paus for mat i chicago, jag ar trott less och irriterad. Det ar inte sa himla mycket att gora pa ett tag. Tusen ar.
Vet inte vad jag forvantar mig av resan, just nu ar jag mest irriterad for att det visas ett intresse som inte ar omsesidigt och som inte ar fran mitt hall. Vet inte hur man ska gora for att styra undan en situation som denna utan att forstora resan och den eventuella vanskapen jag forsoker bygga upp i avledande andamal. Kan dock tillagga innan nagon idiot kommer med tydliga kommentarer, att han ar inte en sadan som skulle fa for sig nagot enda. Det kanns bara som att jag kommer behova gora en avgorande avslutning innan det blir pinsamt. ....
Forresten sa ser Washinton valdigt mycket ut som Sverige, jag tanker Umea men med mer amerikanska hus. Och tillaggas kan att (bor man en bit fran Washinton finns det en chans att man bor i tex Maryland istallet for Colombia disktriktet, vilket mina vanner har gor) det inte finns nagot som heter Maryland Cookies i detta land, men det finns i Sverige!??
Dom var aven forvanade over att Sverige har allt som USA har, att Sverige ens ar medveten om valet som ar igang nu..
Dom berattade ocksa massa tokigheter om Baltimore, dit jag inte alls har nagon lust att aka, dar det skjuts vapen varje dag pa gatan och folk lever typ i slum och det ar sjukt kriminellt. Lat inte mysigt.
måndag 20 oktober 2008
hejdå.
Så, nu åker jag till Georgia och blir borta i sisådär nio dagar.
Under tiden blir det inget blogg.
Ni får gärna höra av er ändå, men tänk på att det kostar pengar för mig när folk ringer/smsar men skriv gärna, som sagt. Ring inte.
Till de som bryr sig så ska jag i alla fall åka för att förmodligen ha jävligt kul och gå på weezers avslutningskonsert.
Under tiden blir det inget blogg.
Ni får gärna höra av er ändå, men tänk på att det kostar pengar för mig när folk ringer/smsar men skriv gärna, som sagt. Ring inte.
Till de som bryr sig så ska jag i alla fall åka för att förmodligen ha jävligt kul och gå på weezers avslutningskonsert.
söndag 19 oktober 2008
koolkko´å
Jaha. Hjärnskada. Nu är jag omåttligt arg istället för fylld med ångest. Oriktat. Eller ja. Egentligen inte kanske.
Nåja, blir helt enkelt så att nu när jag har pengarna, och fixat ledigt från jobbet, kommer jag alltså dra till LA på måndag och ta tåget därifrån. Synd att tåg är så dyrt här, i Sverige går det ju att ta sig runt hela landet på cirka fem kronor, om man har lite tur på tradera, men ändå. Här är det bara dyrt rakt av och från början.
Kan ju berätta resplanen för er föräldrar så ni slipper skita på er av skrämelse om ni får höra något skumt.
Åker till Chicago, därifrån till DC. Sova. Sen till Atlanta, bo. Gå på konsert, knarka sönder min stackars hjärna och hänga lite gäng via backstagepasset, sen Atlanta igen. Sen New Orleans. Sedan språnget hemmåt. Sedan hemma nästa onsdag. Och två veckor senare på dagen kommer jag hem till Sverige. SÅ. Varsågod. Och tack för fisken.
Nåja, blir helt enkelt så att nu när jag har pengarna, och fixat ledigt från jobbet, kommer jag alltså dra till LA på måndag och ta tåget därifrån. Synd att tåg är så dyrt här, i Sverige går det ju att ta sig runt hela landet på cirka fem kronor, om man har lite tur på tradera, men ändå. Här är det bara dyrt rakt av och från början.
Kan ju berätta resplanen för er föräldrar så ni slipper skita på er av skrämelse om ni får höra något skumt.
Åker till Chicago, därifrån till DC. Sova. Sen till Atlanta, bo. Gå på konsert, knarka sönder min stackars hjärna och hänga lite gäng via backstagepasset, sen Atlanta igen. Sen New Orleans. Sedan språnget hemmåt. Sedan hemma nästa onsdag. Och två veckor senare på dagen kommer jag hem till Sverige. SÅ. Varsågod. Och tack för fisken.
lördag 18 oktober 2008
asfdeq
ser ut som att det kanske blir en avstickare.
om jag fixar jobbet och spar in lite pengar, kan det bli en riktigt trevlig tur.
Ulla, lever Caesar? Lever mormor? Lever du? Vad är grejen med hemma?
För övrigt, jag har passionsproblem. Jag behöver förmodligen gå till en spåkula.
om jag fixar jobbet och spar in lite pengar, kan det bli en riktigt trevlig tur.
Ulla, lever Caesar? Lever mormor? Lever du? Vad är grejen med hemma?
För övrigt, jag har passionsproblem. Jag behöver förmodligen gå till en spåkula.
torsdag 16 oktober 2008
till syster...
Jag är BESVIKEN. Skriv mera, skriv till mig åtminstone.
Vad fan händer i Ryssland? Har ni kul? Är du full? Hur är vädret?
Eller ska jag kanske använda mig av ett mer eller mycket mindre angenämt sätt, som du kanske utav ren vana måste svara på;
"vad gör du"
observera uteslutandet av frågetecken, punkt eller dylika kommunikationsmöjligheter.
Vad fan händer i Ryssland? Har ni kul? Är du full? Hur är vädret?
Eller ska jag kanske använda mig av ett mer eller mycket mindre angenämt sätt, som du kanske utav ren vana måste svara på;
"vad gör du"
observera uteslutandet av frågetecken, punkt eller dylika kommunikationsmöjligheter.
måndag 13 oktober 2008
tragiska vuxenpoäng
Istället för att åka till Hollywood idag igen beslutade jag mig att stanna hemma för att sova, då jag ska upp klockan 7 imorgon. Det är väl ett moget drag, var glad nu så länge det varar moder.
Började tidigt idag också, fast jag sov ju noll timmar så jag var som en död levande hela dagen.
Gårdagen visade sig idag vara helt sinnessjuk. Inte nog med att min nya vän här var med i en cykelolycka och bröt båda handlederna, om inte mer än så, jag vet inte ännu, och var inne på sjukhus hela natten helt ensam. Vad är det för stil egentligen, skulle mina vänner eller familj inte ställa upp på mig sådär skulle jag bli riktigt irriterad. Han fick sitta helt själv med gipsade armar och fylldes med blod och morfinsprutor med jämna mellanrum. Ussssch.
Sedan dog min chefs pappa, och en arbetskompis pappa igår. Båda två. En i Danmark och en i Tyskland. Plus att Annies mamma dog den dagen för två år sedan så det var ingen god stämning på jobbet kan jag tänka mig...
Fick i alla fall den lilla teckningen finslipad idag, nu ser det mycket bättre ut.
Plus att tjejen på mitt jobb från Lettland ska ta med mig på halloweenfest i LA i slutet av månaden, ett mycket trevligt initiativ från hennes sida.
Ett annat intressant fakta när det gäller val av yrke är talpedagog, efter att jag fått höra att Jonathan skulle ha kostat 2000 dollar i månaden om dom inte fått bidrag, något som ska diskuteras imorgon. Det är ju synd om honom om han inte får utveckla sitt språk mer, men den summa pengar finns inte i hela världen att man kan betala, helst inte i ekonomikrisen just nu.
Hans terapeut kostar alltså 2000 dollar per unge i månaden, förstå vilken lön det blir i slutänden. Helt sjukt. Sjukt. Fast hon är inriktad på autistiskabarn så jag antar att man måste ha anlag för tålamod.
Och vi vet ju redan att jag någon gång efter ålder 35 fyllda kommer bli terapeut, säkerligen alkohol och drog inriktad, då jag vi redan tagit förgivet att mina problem kommer fylla den kvot som krävs för att man ska antas som proffesionell. Plus att jag inte har något val då jag, utan att veta varför, alltid hamnar i situationer där folk som jag knappt känner talar ut. Dom flesta frågar inte ens om lov. Antingen öppnar dom upp sig på fyllan, eller som igår, när dom sitter ensam och rädd på ett sjukhus. Jag droppar då och då kommentarer som jag antar blivit inmatade i min hjärna av mina så kallade föräldrar, och verkar därmed klyftig, vänlig och intresserad. Skulle jag fått betalt hade det dock varit lite trevligare, men icke. Antar att jag får nöja mig med någon form av vänskap som utnyttjas ensidigt.
Började tidigt idag också, fast jag sov ju noll timmar så jag var som en död levande hela dagen.
Gårdagen visade sig idag vara helt sinnessjuk. Inte nog med att min nya vän här var med i en cykelolycka och bröt båda handlederna, om inte mer än så, jag vet inte ännu, och var inne på sjukhus hela natten helt ensam. Vad är det för stil egentligen, skulle mina vänner eller familj inte ställa upp på mig sådär skulle jag bli riktigt irriterad. Han fick sitta helt själv med gipsade armar och fylldes med blod och morfinsprutor med jämna mellanrum. Ussssch.
Sedan dog min chefs pappa, och en arbetskompis pappa igår. Båda två. En i Danmark och en i Tyskland. Plus att Annies mamma dog den dagen för två år sedan så det var ingen god stämning på jobbet kan jag tänka mig...
Fick i alla fall den lilla teckningen finslipad idag, nu ser det mycket bättre ut.
Plus att tjejen på mitt jobb från Lettland ska ta med mig på halloweenfest i LA i slutet av månaden, ett mycket trevligt initiativ från hennes sida.
Ett annat intressant fakta när det gäller val av yrke är talpedagog, efter att jag fått höra att Jonathan skulle ha kostat 2000 dollar i månaden om dom inte fått bidrag, något som ska diskuteras imorgon. Det är ju synd om honom om han inte får utveckla sitt språk mer, men den summa pengar finns inte i hela världen att man kan betala, helst inte i ekonomikrisen just nu.
Hans terapeut kostar alltså 2000 dollar per unge i månaden, förstå vilken lön det blir i slutänden. Helt sjukt. Sjukt. Fast hon är inriktad på autistiskabarn så jag antar att man måste ha anlag för tålamod.
Och vi vet ju redan att jag någon gång efter ålder 35 fyllda kommer bli terapeut, säkerligen alkohol och drog inriktad, då jag vi redan tagit förgivet att mina problem kommer fylla den kvot som krävs för att man ska antas som proffesionell. Plus att jag inte har något val då jag, utan att veta varför, alltid hamnar i situationer där folk som jag knappt känner talar ut. Dom flesta frågar inte ens om lov. Antingen öppnar dom upp sig på fyllan, eller som igår, när dom sitter ensam och rädd på ett sjukhus. Jag droppar då och då kommentarer som jag antar blivit inmatade i min hjärna av mina så kallade föräldrar, och verkar därmed klyftig, vänlig och intresserad. Skulle jag fått betalt hade det dock varit lite trevligare, men icke. Antar att jag får nöja mig med någon form av vänskap som utnyttjas ensidigt.
söndag 12 oktober 2008
eh)P#WQOINK½!!!!!!!!!!!!!
jag tycker inte om min amerikanska mobil. Det är den som förstör allt, samtidigt som den är min enda länk till resten av världen.
uuushshhh,c,kkk....
Föräldrar, ni är skojiga. Önskar att vi kunde skratta så här även förr i tiden.
Såg kort på er två från Pernillas bröllop och jag grät hejdlöst, FY FAN vilket stil ni inte hade, tyvärr att jag svor till nu men seriöst. Finn. Vad var grejen med fluffigt hår som stod på ändan? Och Ulla, vad är grejen med att verkligen FÖRSÖKA se hundra år äldre än vad du var?!
Karin såg bara grymt förbannad ut hela tiden och jag såg ut som en tejpklipptlugg...
Vet inte om jag vill uttala detta, men vi fick nog alla lite bättre approach sedan vi började leva "independent" livet som vi faktiskt kan kalla det, förutom Karin. Du var aldrig med i den gruppen. Mamma har något på senare dar, medan Finn alltid ränt runt med olika "stora kärlekar" som alltid slutar upp i livmoderkaksbegravning, indiannamn och dylika äventyrliga tilltag vi inte behöver gå för djupt in på, på denna allmänna yta.
Alltså jag vet inte vad, jag blev så förvånad över att ni såg ut sådär. Förlåt mig, men jag trodde faktiskt att stilen var något som fanns redan när jag var ung, men jag insåg strax att nittiotalet förmodligen utan att överdriva är det värsta ret som vandrat på denna jord. Eller nittiotal i den mån hur familjer tog till sig jag vill inte säga mode, men "mode", näe. Kräk! Usch!
Kan tillägga att ni alla ser bättre ut idag, och jag hoppas att det helt enkelt bara blir bättre med tiden. För i såfall kan det i alla fall inte bli sämre (No daaah).
Kan även meddela att med att åtsidosätta Karin på detta vis menar jag enbart att hon på ett ungefär exakt cirka har haft förhållande med någon, på mer eller mindre avancerat vis, sedan dagen hon föddes.
Eller nej, rättelse, sedan dagen hon hade på sig orange tshirt och rosa 70tals byxor i skolan och jag skrattade mig fördärvad.
Kanske är det det som krävs, tänk på det Finn om du vill hitta kärleken.
uuushshhh,c,kkk....
Föräldrar, ni är skojiga. Önskar att vi kunde skratta så här även förr i tiden.
Såg kort på er två från Pernillas bröllop och jag grät hejdlöst, FY FAN vilket stil ni inte hade, tyvärr att jag svor till nu men seriöst. Finn. Vad var grejen med fluffigt hår som stod på ändan? Och Ulla, vad är grejen med att verkligen FÖRSÖKA se hundra år äldre än vad du var?!
Karin såg bara grymt förbannad ut hela tiden och jag såg ut som en tejpklipptlugg...
Vet inte om jag vill uttala detta, men vi fick nog alla lite bättre approach sedan vi började leva "independent" livet som vi faktiskt kan kalla det, förutom Karin. Du var aldrig med i den gruppen. Mamma har något på senare dar, medan Finn alltid ränt runt med olika "stora kärlekar" som alltid slutar upp i livmoderkaksbegravning, indiannamn och dylika äventyrliga tilltag vi inte behöver gå för djupt in på, på denna allmänna yta.
Alltså jag vet inte vad, jag blev så förvånad över att ni såg ut sådär. Förlåt mig, men jag trodde faktiskt att stilen var något som fanns redan när jag var ung, men jag insåg strax att nittiotalet förmodligen utan att överdriva är det värsta ret som vandrat på denna jord. Eller nittiotal i den mån hur familjer tog till sig jag vill inte säga mode, men "mode", näe. Kräk! Usch!
Kan tillägga att ni alla ser bättre ut idag, och jag hoppas att det helt enkelt bara blir bättre med tiden. För i såfall kan det i alla fall inte bli sämre (No daaah).
Kan även meddela att med att åtsidosätta Karin på detta vis menar jag enbart att hon på ett ungefär exakt cirka har haft förhållande med någon, på mer eller mindre avancerat vis, sedan dagen hon föddes.
Eller nej, rättelse, sedan dagen hon hade på sig orange tshirt och rosa 70tals byxor i skolan och jag skrattade mig fördärvad.
Kanske är det det som krävs, tänk på det Finn om du vill hitta kärleken.
lördag 11 oktober 2008
BLÄÄ.
Jag är mycket irriterad just nu.
Inte bara för det som just händer, utan även för att jag inte ser vart det kunde varit bättre.
När jag bodde hemma i Stockholm var jag ensam hela dagarna, här är jag ensam hela dagarna. Man jobbar så ofta det går för att fördriva tiden.
Vart tog allt kul vägen? När det var lätt att umgås, den tiden då man prioriterade varandra? I gymnasiet gav vi oss alltid tid för varandra, även om det fanns pojkvänner i bilden. Nu är det inte bara en pojkvän, det är jobb, betala hyra om man ens har en lägenhet, och privata "vuxenlivet" som hittills varit en stor jävla besvikelse.
Så, jag väntar alltså på att mitt liv ska börja? Är det samma ögonblick som någon av mina vänner liv spricker? Ska en vän behöva bryta upp med sin pojkvän för att jag ska få någon att göra allt det roliga med, allt vi planerade under skoltiden? Det känns ju fel det med.
Det enda jag vet just nu, är att jag är trött på att vänta, och jag är trött på att sitta ensam. Det känns inte alls lovande detta.
Och på den här sidan jorden har jag precis blivit lika besviken på mänskligheten som jag blev hemma, att folk är snikna, giriga och aldrig orkar vara trevlig mer än en längre stund. Men det är ju okej, när man vet hur svenskar fungerar. Hade bara hoppats att det fanns annorlunda folk någonstans, men tydligen hade jag fel.
Du kan ju vara nöjd mamma, jag har inte knarkat ikväll. Nog för att det hade varit bra så mycket trevligare än detta.
Inte bara för det som just händer, utan även för att jag inte ser vart det kunde varit bättre.
När jag bodde hemma i Stockholm var jag ensam hela dagarna, här är jag ensam hela dagarna. Man jobbar så ofta det går för att fördriva tiden.
Vart tog allt kul vägen? När det var lätt att umgås, den tiden då man prioriterade varandra? I gymnasiet gav vi oss alltid tid för varandra, även om det fanns pojkvänner i bilden. Nu är det inte bara en pojkvän, det är jobb, betala hyra om man ens har en lägenhet, och privata "vuxenlivet" som hittills varit en stor jävla besvikelse.
Så, jag väntar alltså på att mitt liv ska börja? Är det samma ögonblick som någon av mina vänner liv spricker? Ska en vän behöva bryta upp med sin pojkvän för att jag ska få någon att göra allt det roliga med, allt vi planerade under skoltiden? Det känns ju fel det med.
Det enda jag vet just nu, är att jag är trött på att vänta, och jag är trött på att sitta ensam. Det känns inte alls lovande detta.
Och på den här sidan jorden har jag precis blivit lika besviken på mänskligheten som jag blev hemma, att folk är snikna, giriga och aldrig orkar vara trevlig mer än en längre stund. Men det är ju okej, när man vet hur svenskar fungerar. Hade bara hoppats att det fanns annorlunda folk någonstans, men tydligen hade jag fel.
Du kan ju vara nöjd mamma, jag har inte knarkat ikväll. Nog för att det hade varit bra så mycket trevligare än detta.
tisdag 7 oktober 2008
eländigt..
Jaaaaa... var precis och skulle fixa ordning på tatueringen, när min vän sitter där och mår skit efter en fet utskällning från sin chef, och vet inte om han jobbar kvar längre.
Vad händer då med min halvt försvunna målning liksom!? Jag blir lite orolig. Fick gå hem för han ville gråta lite ifred.
Känns skumt. Har ingen lust att betala för något som egentligen skulle ingått i första priset.
Nåja. Var i Hollywood igår igen med två till nya personer, två jätte skojiga unga män. Dom blev ytterst förbannade på mig när jag inte dansade med dom. Men allvarligt, är man stel svensk, och dessutom mår pyton efter en biltur där vi kollade på en gammal b-skräckis med margarita i magen. Då vill jag inte flyga omkring ännu mer. Fick några elaka ord på mig, men fick veta idag att dom ville ses igen, så jag antar att vi får ha en hatkärlek relation tillsammans. En av dom hade vart i europa en månad och blivit frälst av håkan, något jag tyckte var mycket fint.
Känner att jag har några nya bff's på gång, vilket är precis vad jag behöver!
Vad händer då med min halvt försvunna målning liksom!? Jag blir lite orolig. Fick gå hem för han ville gråta lite ifred.
Känns skumt. Har ingen lust att betala för något som egentligen skulle ingått i första priset.
Nåja. Var i Hollywood igår igen med två till nya personer, två jätte skojiga unga män. Dom blev ytterst förbannade på mig när jag inte dansade med dom. Men allvarligt, är man stel svensk, och dessutom mår pyton efter en biltur där vi kollade på en gammal b-skräckis med margarita i magen. Då vill jag inte flyga omkring ännu mer. Fick några elaka ord på mig, men fick veta idag att dom ville ses igen, så jag antar att vi får ha en hatkärlek relation tillsammans. En av dom hade vart i europa en månad och blivit frälst av håkan, något jag tyckte var mycket fint.
Känner att jag har några nya bff's på gång, vilket är precis vad jag behöver!
måndag 6 oktober 2008
KYRKLIGT.
Var alltså till kyrkan igår, jag Pernilla och Daniel. Jag var egentligen jättetrött efter turen till Hollywood (förstår faktiskt inte varför eftersom vi suttit i en bil mestadels av tiden), men jag hade sett fram emot detta i en vecka och var extremt nyfiken på vad som väntade mig.
Vi slog oss alltså ner med varsin bibel, och lyssnade medan en klämkäck grupp människor spelade ännu mera klämkäcka hyllningssånger till Jesusbarnet. Det är väldigt annorlunda i kyrkan här än i Sverige. I Sverige är det stelt och man får uppfostrande blickar från de äldre konservativa folket om man inte sitter helt still och stirrar framför sig i en uttråkad blick. Eller det är ju lite skoj på julaftonsnatten, men det beror nog mestadels på att folk har fått i sig lite glögg eller spetsat eggtoddy. Här var dom så lyckliga, glada, sjöng ut och händerna viftande i luften och uttropade saker som "AMEN!!" och "YEAH BROOOTHER!!" när prästen kom med liknelser av kyrkan vs gymet och så vidare.
Fick sedan en liten kexbit och en shot saft. Det var väl en trevlig stund men jag funderade mestadels som vanligt på hur mycket positivare bild utav parbildning dom har i detta land. I Sverige är det nästan fult att vara lyckligt gift och man trackar ner på familjer i förorten för att dom lever ett "tråkigt liv utan äventyr" medan man hyllar den otrogne festprissen som är ute och slirar till åtta på morgonen. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till detta, eftersom jag är helt igenom svensk så känner jag mig alltför omogen och ung för att skaffa barn och familj i 20års åldern, vilket är mer vanligt än ovanligt här, samtidigt som jag inte alls vill få barn allt för sent i livet så att man är en gammal grå som inte orkar leka med barnbarnen.
Fast i mitt fall verkar det inte vara någon ide att stressa, jag läre ju hitta någon att tillverka avkommor med först, och helst någon som man har i alla fall lite trevligt med. Eller så fullföljer jag helt enkelt planen att hitta en sjukt snygg människa som jag våldtar och sedan får en jätte söt unge med, utan att han behöver ta sitt ansvar som förälder.
När vi sedan gick för att hämta Daniel ur sin söndagsskolegrupp hittade vi honom rotande i en stor skål med godis. Alla ungar tog en var medan Daniel ställde sig i kön två gånger för att få mer godis. Under hela dagen har jag sedan kommit på honom med att rota i godisskålen, sitta och äta glass bakom soffan och andra smygegenheter han håller på med. Jag råkade reta honom för det ungefär varje gång och jag tror han blev lite medtagen, och jag insåg att jag förmodligen kommer bli exakt som min arma moder. "Om du äter för mycket potatissallad kommer du se ut som en potatissallad", "om du äter för mycket ckolad kommer du se ut som en choklad" etcetera. Det ligger liksom i blodet. Undrar om min framtida unge kommer uppskatta att bli kallad "det" eller "den" när jag presenterar den för folk på dagis.
Senare på dagen åkte vi till South Coast Plaza för att strosa runt lite, gick in på Macys och jag blev genast kidnappat av en tjej när jag vilset patserade runt i väntan på Pernilla som provade jeans. Återigen blev jag nerknuffad i en stol medan en främmande människa började städa mitt ansikte för att lägga på sminket utav det märke hon försökte sälja. Jag hade inte ens chans att ens försöka få en syl i vädret. Självklart var det extremt bra smink som man ville ha allt utav, men när varje produkt kostar 30 dollar blir man lite tveksam. Hon la upp alla de tio olika sakerna hon använt, för att visa, och frågade sedan om jag ville köpa allt. (10 gånger 30 är liksom 300 dollar, gånger 7 kr........) Jag förklarade vänligt att jag inte hade så mycket pengar och hon blev mycket besviken och irriterad. Men vad är då grejen med att erbjuda en gratis sminkning (it doesn't cost you anything lockar dom) om dom sedan vill kräva en på flera tusen kronor?!?!
Nåväl, efter att även Pernilla lurats ner i stolen var vi tvungen att köpa lite granna, för det var ju trots allt väldigt bedårande små askar med trevligt innehåll.
Jaja. Nu är det måndag. Jag är ledig. Jag är trött. Har ingen lust eller ork till något speciellt, skulle vilja ligga i en soffa och kolla på en massa tvserier och äta choklad men det går ju inte när det springer runt ett blont litet yrväder med ett blått svärd och skriker "ziing! ziiiingg!!!" för att sedan stanna till och titta frågande på en medan han meddelar att han just använt den riktiga toaletten och nu "need poopoo-candy". Men han är så söt, funderar på att kidnappa honom i handbagaget när det är dags att åka hem. Tänkte att Karin och mamma säkert är med och delar, så att ansvaret inte blir så stort och vi får press på lyckad uppfostran. Finn kan ta hand om den på eftermiddagarna.
Vi slog oss alltså ner med varsin bibel, och lyssnade medan en klämkäck grupp människor spelade ännu mera klämkäcka hyllningssånger till Jesusbarnet. Det är väldigt annorlunda i kyrkan här än i Sverige. I Sverige är det stelt och man får uppfostrande blickar från de äldre konservativa folket om man inte sitter helt still och stirrar framför sig i en uttråkad blick. Eller det är ju lite skoj på julaftonsnatten, men det beror nog mestadels på att folk har fått i sig lite glögg eller spetsat eggtoddy. Här var dom så lyckliga, glada, sjöng ut och händerna viftande i luften och uttropade saker som "AMEN!!" och "YEAH BROOOTHER!!" när prästen kom med liknelser av kyrkan vs gymet och så vidare.
Fick sedan en liten kexbit och en shot saft. Det var väl en trevlig stund men jag funderade mestadels som vanligt på hur mycket positivare bild utav parbildning dom har i detta land. I Sverige är det nästan fult att vara lyckligt gift och man trackar ner på familjer i förorten för att dom lever ett "tråkigt liv utan äventyr" medan man hyllar den otrogne festprissen som är ute och slirar till åtta på morgonen. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till detta, eftersom jag är helt igenom svensk så känner jag mig alltför omogen och ung för att skaffa barn och familj i 20års åldern, vilket är mer vanligt än ovanligt här, samtidigt som jag inte alls vill få barn allt för sent i livet så att man är en gammal grå som inte orkar leka med barnbarnen.
Fast i mitt fall verkar det inte vara någon ide att stressa, jag läre ju hitta någon att tillverka avkommor med först, och helst någon som man har i alla fall lite trevligt med. Eller så fullföljer jag helt enkelt planen att hitta en sjukt snygg människa som jag våldtar och sedan får en jätte söt unge med, utan att han behöver ta sitt ansvar som förälder.
När vi sedan gick för att hämta Daniel ur sin söndagsskolegrupp hittade vi honom rotande i en stor skål med godis. Alla ungar tog en var medan Daniel ställde sig i kön två gånger för att få mer godis. Under hela dagen har jag sedan kommit på honom med att rota i godisskålen, sitta och äta glass bakom soffan och andra smygegenheter han håller på med. Jag råkade reta honom för det ungefär varje gång och jag tror han blev lite medtagen, och jag insåg att jag förmodligen kommer bli exakt som min arma moder. "Om du äter för mycket potatissallad kommer du se ut som en potatissallad", "om du äter för mycket ckolad kommer du se ut som en choklad" etcetera. Det ligger liksom i blodet. Undrar om min framtida unge kommer uppskatta att bli kallad "det" eller "den" när jag presenterar den för folk på dagis.
Senare på dagen åkte vi till South Coast Plaza för att strosa runt lite, gick in på Macys och jag blev genast kidnappat av en tjej när jag vilset patserade runt i väntan på Pernilla som provade jeans. Återigen blev jag nerknuffad i en stol medan en främmande människa började städa mitt ansikte för att lägga på sminket utav det märke hon försökte sälja. Jag hade inte ens chans att ens försöka få en syl i vädret. Självklart var det extremt bra smink som man ville ha allt utav, men när varje produkt kostar 30 dollar blir man lite tveksam. Hon la upp alla de tio olika sakerna hon använt, för att visa, och frågade sedan om jag ville köpa allt. (10 gånger 30 är liksom 300 dollar, gånger 7 kr........) Jag förklarade vänligt att jag inte hade så mycket pengar och hon blev mycket besviken och irriterad. Men vad är då grejen med att erbjuda en gratis sminkning (it doesn't cost you anything lockar dom) om dom sedan vill kräva en på flera tusen kronor?!?!
Nåväl, efter att även Pernilla lurats ner i stolen var vi tvungen att köpa lite granna, för det var ju trots allt väldigt bedårande små askar med trevligt innehåll.
Jaja. Nu är det måndag. Jag är ledig. Jag är trött. Har ingen lust eller ork till något speciellt, skulle vilja ligga i en soffa och kolla på en massa tvserier och äta choklad men det går ju inte när det springer runt ett blont litet yrväder med ett blått svärd och skriker "ziing! ziiiingg!!!" för att sedan stanna till och titta frågande på en medan han meddelar att han just använt den riktiga toaletten och nu "need poopoo-candy". Men han är så söt, funderar på att kidnappa honom i handbagaget när det är dags att åka hem. Tänkte att Karin och mamma säkert är med och delar, så att ansvaret inte blir så stort och vi får press på lyckad uppfostran. Finn kan ta hand om den på eftermiddagarna.
lördag 4 oktober 2008
Thank you for being so tall. Good day.
"Hanna, you killed my fish".
Kanske ska börja historien med att Alexander kom hem en dag men en guldfisk i en påse, som han fått av sin lärare efter ett experiment i skolen. Den fick bo i en liten skål på köksbänken och simmade runt, några mindre tappra försök att bli uppäten skedde tack vare den övergödda nu mera smala Kajsa.
Så en kväll, kommer Alexander in i mitt rum med allvarlig min och slänger ur sig detta påstående. Något som uppenbarligen var ett skämt. Nog för att jag inte gett fisken speciellt mycket uppmärksamhet under dess tid i huset, men dödat? Jag hade ju till och med matat den stackaren med lite bröd dagen innan för att den inte fått någon mat. Jag kände mig ytterst godhjärtad, jag hade gjort en bra gärning.
HA. Det var tydligen så, sas det, att bröddegen hade expanderat inuti fiskens mage och svällt så pass att alla andra inälvor hade kvävts och där med kunde inte fisken fullfölja sitt liv i den lilla runda skålen.
Det var mycket förvirrande, att något som var menat gott kunde sluta upp i sådant drama. Pernilla berättade sedan att hon sett fisken flyta längs ytan, för att en stund sedan falla till botten, för att sedan åka upp till ytan igen. Nästa gång hon såg skålen var den tom.
Det känns lite kallblodigt. Fisken som åt sig till döds.
För övrigt tog vi caben till Hollywood idag, Pernilla och jag. Passande för dagen "regnade" det för första gången på mycket länge. (Kan knappt kallas som dugg men småregn får det väl tolkas som). Jag blev mycket exalterad, dock lite besviken på mig själv att jag inte tagit med mig någon kikare på denna kändisjakt. Så vi strosade runt lite längs walk of fame, men det var inte mycket att se. Köpte en mössa på H&M, lite tragiskt. Bestämde oss för att fly turisterna och åka ner för att luncha på Pinks, en liten korvkiosk som ett super populär bland alla, alla som är något har varit där. Det var en timmes kö innan vi äntligen fick beställa, och kokostårtan som skulle vara fan-freaky-tastic enligt hemsidan smakade smööör. Ingen kändis träffade vi på heller.
Så vi åkte vidare till Rodeo Drive, tänkte att någon kändis måste vara ute och shoppa när det inte gick att ligga på privata beachen denna mulna lördag. På vägen dit passerade en bil innehållandes polisen ur Heroes, han som kan läsa tankar. Yes tänkte jag, en bkändis, då var det bara eliten kvar. Det var alltså mitt mål för dagen, spelade ingen roll om det var Brad Pitt, Martha Stewart eller Snoop, huvudsaken var att jag träffade på NÅGON.
Vi vandrade och vandrade, fanns inte så mycket att se. Gick förbi en tjej som Pernilla var övertygad om var med i någon serie, någon jag aldrig sett förut och hon inte kunde namnet på=räknas knappt. Samma sak hände med två killar. Aldrig sett, men hon var helt säker.
Snart gav vi upp märkesgatorna och beslutade oss för att köra till Venice först innan vi skulle äta middag, men hamnade uppe i Beverly Hills istället och körde runt, såg säkert många kändisars staket men det gav inte så mycket. Till slut kom vi ut ur rikemannaområdet och det började faktiskt regna på riktigt, det var mörks, Venice kändes inte lika kul och vi var så sjukt hungriga att vi höll på att somna, eller i Pernillas fall, pissa ner sig.
Så vi bedrog oss till Santa Monica för att hitta något att äta, men hittade bara en Comedy Club som gav oss halva priset så vi smög oss in med varsin macka från Starbucks under öppningsscenen. Varpå vi råkade dra åt oss lite uppmärksamhet och blev därefter trackade av följade tio ståuppkomiker, som hetsade, retade och frågade ut som svenska typerna som råkat sätta sig längst fram. Det var hemskt kul emellan åt, nästsista var en kinesfransk liten man som började skoja om ras-kanibalism och gayolymics men alla tyckte han gick över gränsen så han blev nog lite sårad, men det får han ta.
Det var en angenämn tur, min stora besvikelse var dock att den enda kändisen jag träffade på var alltså han från Heroes. Och det var inte ens den heta.
Kanske ska börja historien med att Alexander kom hem en dag men en guldfisk i en påse, som han fått av sin lärare efter ett experiment i skolen. Den fick bo i en liten skål på köksbänken och simmade runt, några mindre tappra försök att bli uppäten skedde tack vare den övergödda nu mera smala Kajsa.
Så en kväll, kommer Alexander in i mitt rum med allvarlig min och slänger ur sig detta påstående. Något som uppenbarligen var ett skämt. Nog för att jag inte gett fisken speciellt mycket uppmärksamhet under dess tid i huset, men dödat? Jag hade ju till och med matat den stackaren med lite bröd dagen innan för att den inte fått någon mat. Jag kände mig ytterst godhjärtad, jag hade gjort en bra gärning.
HA. Det var tydligen så, sas det, att bröddegen hade expanderat inuti fiskens mage och svällt så pass att alla andra inälvor hade kvävts och där med kunde inte fisken fullfölja sitt liv i den lilla runda skålen.
Det var mycket förvirrande, att något som var menat gott kunde sluta upp i sådant drama. Pernilla berättade sedan att hon sett fisken flyta längs ytan, för att en stund sedan falla till botten, för att sedan åka upp till ytan igen. Nästa gång hon såg skålen var den tom.
Det känns lite kallblodigt. Fisken som åt sig till döds.
För övrigt tog vi caben till Hollywood idag, Pernilla och jag. Passande för dagen "regnade" det för första gången på mycket länge. (Kan knappt kallas som dugg men småregn får det väl tolkas som). Jag blev mycket exalterad, dock lite besviken på mig själv att jag inte tagit med mig någon kikare på denna kändisjakt. Så vi strosade runt lite längs walk of fame, men det var inte mycket att se. Köpte en mössa på H&M, lite tragiskt. Bestämde oss för att fly turisterna och åka ner för att luncha på Pinks, en liten korvkiosk som ett super populär bland alla, alla som är något har varit där. Det var en timmes kö innan vi äntligen fick beställa, och kokostårtan som skulle vara fan-freaky-tastic enligt hemsidan smakade smööör. Ingen kändis träffade vi på heller.
Så vi åkte vidare till Rodeo Drive, tänkte att någon kändis måste vara ute och shoppa när det inte gick att ligga på privata beachen denna mulna lördag. På vägen dit passerade en bil innehållandes polisen ur Heroes, han som kan läsa tankar. Yes tänkte jag, en bkändis, då var det bara eliten kvar. Det var alltså mitt mål för dagen, spelade ingen roll om det var Brad Pitt, Martha Stewart eller Snoop, huvudsaken var att jag träffade på NÅGON.
Vi vandrade och vandrade, fanns inte så mycket att se. Gick förbi en tjej som Pernilla var övertygad om var med i någon serie, någon jag aldrig sett förut och hon inte kunde namnet på=räknas knappt. Samma sak hände med två killar. Aldrig sett, men hon var helt säker.
Snart gav vi upp märkesgatorna och beslutade oss för att köra till Venice först innan vi skulle äta middag, men hamnade uppe i Beverly Hills istället och körde runt, såg säkert många kändisars staket men det gav inte så mycket. Till slut kom vi ut ur rikemannaområdet och det började faktiskt regna på riktigt, det var mörks, Venice kändes inte lika kul och vi var så sjukt hungriga att vi höll på att somna, eller i Pernillas fall, pissa ner sig.
Så vi bedrog oss till Santa Monica för att hitta något att äta, men hittade bara en Comedy Club som gav oss halva priset så vi smög oss in med varsin macka från Starbucks under öppningsscenen. Varpå vi råkade dra åt oss lite uppmärksamhet och blev därefter trackade av följade tio ståuppkomiker, som hetsade, retade och frågade ut som svenska typerna som råkat sätta sig längst fram. Det var hemskt kul emellan åt, nästsista var en kinesfransk liten man som började skoja om ras-kanibalism och gayolymics men alla tyckte han gick över gränsen så han blev nog lite sårad, men det får han ta.
Det var en angenämn tur, min stora besvikelse var dock att den enda kändisen jag träffade på var alltså han från Heroes. Och det var inte ens den heta.
torsdag 2 oktober 2008
rasta lönnfettet..
Promenerade runt parken för andra gången. Det var inte lika jobbigt som igår, kan tänkas bero på värmeböljan som låg som ett tjockt jäkla duntäcke över staden och dess idyll. Det blev till och med över 40 grader några städer bort!!! (En stad är typ, stor som Iggesund, och dom ligger hemskt tätt ihop, man märker inget mer än en skylt när man entrar en ny stad).
Det är i alla fall 4 mile runt och minst 1 ½ dit och tillbaka, enligt vissa rykten bör det översättas till ungefär cirka en mil. Det är ju en rätt okej tur. Om man vill fördriva tid.
Sjukt sjukt svettigt bara. Och man får absolut inte göra en visit på dom publika toaletterna, om man nu helt enkelt inte är intresserad av att bli våldtagen..
Ser här att det är fyra grader hemma. Fyra grader. Här är det trettiofyra, det känns lite mer angeläget även om jag längtar hem en hel del. Eller längta hem och längta hem, åker jag hem idag har jag inget att göra där heller.
Jag undrar egentligen vad det ska krävas för att jag ska sluta känna mig uttråkad. Vad det än är som är roligt först blir det tråkigt i slutänden. Hudik blev tråkigt, Stockholm blev tråkigt, det här börjar bli tråkigt. När ska jag någonsin nöja mig, börjar tankegången gå. För samtidigt, när jag väl promenar runt där och inte kan diskutera med annan än mig själv, kommer jag fram till att står man still utvecklas man inte, fast det stämmer inte heller. Ska det krävas ständig förändring för att utvecklas som person? Kanske för att man själv ska märka förändringen. Men samtidigt känner jag mig som samma person som när jag var tio år, ett halvt liv sedan, vilket jag är, visst, men ändå. Det känns som om det borde finnas något mer än detta.
Något som håller, som man inte tröttnar på med en gång.
Nåväl, efter ett givande samtal med en av mina gratis terapeuter kom vi fram till att jag kanske lika gärna ska åka hem tidigare. Vore skönt att liksom veta vad som händer i framtiden, den känns jävligt otydlig just nu. Inget fast att ta på liksom.
Blir i såfall i slutet på oktober, eller början av november. Skulle vara ganska skönt som sagt.
Har försökt att ringa hem till lite folk också men jag har glömt specialnumret så det blev inget med det heller. Hela den här dagen har faktiskt vart jävligt tråkig och seg, ungefär exakt samma som igår. Och förmodligen imorgon.
Jag får inte jobba varje dag heller eftersom dom som redan jobbar där inte ska bli sur och säga upp sig. Så planen på att bli rik här verkar inte fungera fullt ut den heller...
Jaja, snart är det söndag i alla fall. (=kyrka).
Det är i alla fall 4 mile runt och minst 1 ½ dit och tillbaka, enligt vissa rykten bör det översättas till ungefär cirka en mil. Det är ju en rätt okej tur. Om man vill fördriva tid.
Sjukt sjukt svettigt bara. Och man får absolut inte göra en visit på dom publika toaletterna, om man nu helt enkelt inte är intresserad av att bli våldtagen..
Ser här att det är fyra grader hemma. Fyra grader. Här är det trettiofyra, det känns lite mer angeläget även om jag längtar hem en hel del. Eller längta hem och längta hem, åker jag hem idag har jag inget att göra där heller.
Jag undrar egentligen vad det ska krävas för att jag ska sluta känna mig uttråkad. Vad det än är som är roligt först blir det tråkigt i slutänden. Hudik blev tråkigt, Stockholm blev tråkigt, det här börjar bli tråkigt. När ska jag någonsin nöja mig, börjar tankegången gå. För samtidigt, när jag väl promenar runt där och inte kan diskutera med annan än mig själv, kommer jag fram till att står man still utvecklas man inte, fast det stämmer inte heller. Ska det krävas ständig förändring för att utvecklas som person? Kanske för att man själv ska märka förändringen. Men samtidigt känner jag mig som samma person som när jag var tio år, ett halvt liv sedan, vilket jag är, visst, men ändå. Det känns som om det borde finnas något mer än detta.
Något som håller, som man inte tröttnar på med en gång.
Nåväl, efter ett givande samtal med en av mina gratis terapeuter kom vi fram till att jag kanske lika gärna ska åka hem tidigare. Vore skönt att liksom veta vad som händer i framtiden, den känns jävligt otydlig just nu. Inget fast att ta på liksom.
Blir i såfall i slutet på oktober, eller början av november. Skulle vara ganska skönt som sagt.
Har försökt att ringa hem till lite folk också men jag har glömt specialnumret så det blev inget med det heller. Hela den här dagen har faktiskt vart jävligt tråkig och seg, ungefär exakt samma som igår. Och förmodligen imorgon.
Jag får inte jobba varje dag heller eftersom dom som redan jobbar där inte ska bli sur och säga upp sig. Så planen på att bli rik här verkar inte fungera fullt ut den heller...
Jaja, snart är det söndag i alla fall. (=kyrka).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)