Istället för att åka till Hollywood idag igen beslutade jag mig att stanna hemma för att sova, då jag ska upp klockan 7 imorgon. Det är väl ett moget drag, var glad nu så länge det varar moder.
Började tidigt idag också, fast jag sov ju noll timmar så jag var som en död levande hela dagen.
Gårdagen visade sig idag vara helt sinnessjuk. Inte nog med att min nya vän här var med i en cykelolycka och bröt båda handlederna, om inte mer än så, jag vet inte ännu, och var inne på sjukhus hela natten helt ensam. Vad är det för stil egentligen, skulle mina vänner eller familj inte ställa upp på mig sådär skulle jag bli riktigt irriterad. Han fick sitta helt själv med gipsade armar och fylldes med blod och morfinsprutor med jämna mellanrum. Ussssch.
Sedan dog min chefs pappa, och en arbetskompis pappa igår. Båda två. En i Danmark och en i Tyskland. Plus att Annies mamma dog den dagen för två år sedan så det var ingen god stämning på jobbet kan jag tänka mig...
Fick i alla fall den lilla teckningen finslipad idag, nu ser det mycket bättre ut.
Plus att tjejen på mitt jobb från Lettland ska ta med mig på halloweenfest i LA i slutet av månaden, ett mycket trevligt initiativ från hennes sida.
Ett annat intressant fakta när det gäller val av yrke är talpedagog, efter att jag fått höra att Jonathan skulle ha kostat 2000 dollar i månaden om dom inte fått bidrag, något som ska diskuteras imorgon. Det är ju synd om honom om han inte får utveckla sitt språk mer, men den summa pengar finns inte i hela världen att man kan betala, helst inte i ekonomikrisen just nu.
Hans terapeut kostar alltså 2000 dollar per unge i månaden, förstå vilken lön det blir i slutänden. Helt sjukt. Sjukt. Fast hon är inriktad på autistiskabarn så jag antar att man måste ha anlag för tålamod.
Och vi vet ju redan att jag någon gång efter ålder 35 fyllda kommer bli terapeut, säkerligen alkohol och drog inriktad, då jag vi redan tagit förgivet att mina problem kommer fylla den kvot som krävs för att man ska antas som proffesionell. Plus att jag inte har något val då jag, utan att veta varför, alltid hamnar i situationer där folk som jag knappt känner talar ut. Dom flesta frågar inte ens om lov. Antingen öppnar dom upp sig på fyllan, eller som igår, när dom sitter ensam och rädd på ett sjukhus. Jag droppar då och då kommentarer som jag antar blivit inmatade i min hjärna av mina så kallade föräldrar, och verkar därmed klyftig, vänlig och intresserad. Skulle jag fått betalt hade det dock varit lite trevligare, men icke. Antar att jag får nöja mig med någon form av vänskap som utnyttjas ensidigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Var inte så bitter.
Var glad att du kan hjälpa andra, det mår du bara bra av, och ångesten minskar!!!
Så kallad förälder
Oj oj, det var mycket på en gång. "Så kallad förälder" vad menas med det? Sen har du en härligt befriande självdistans, när du tänker dig på "naturlig" väg kvala in i terapeutyrket. -Dyk, om du ska göra något för min skull, så se till att få lite erfarenhet av att dyka med tuber. Tjata lite på Christofer och grabbarna. Att natt dyka är säkert lite skrämmande, där nere i mörkret. Men helt säkert en hissnande upplevele, som när du väl gjort den inte heller skulle vilja vara utan den.
PP.
Så kallad förälder= diskussionen mellan mig och karin om att ni mer fungerar som privata terapeuter/underhållande vänner än de föräldrar ni brukade vara. Det är definitivt inget negativt med det, snarare tvärt om! När vi var tio fick man inga sms "vad gör du" och dylikt. Ni vet vad jag menar. Dyka är det ingen fara med, vi ska börja dagtid för att jag inte gjort det någon gång. Det har bara varit den eländiga tatueringen som är i vägen, vi måste vänta. Plus att jag har en känsla av att jag kommer få panik nere i vattnet, men jag ska göra det ändå!
Skicka en kommentar